G MEDICI

“Immateriellt arbete allmänt intellekt är namnet på vad som lite högstämt kallas för “en narration över krissamhället”. Bakom boken står Dhmnpss Aeouy – kanske en, i bästa situationistiska stil, pseudonym för Pseudonyms ha! Det är en tunn diktsamling, dryga sjuttio sidor, som består av fyra avdelningar – ”Len produktion”, ”Fiktivt kapital”, ”Immateriellt arbete” och ”Allmänt intellekt” – även om innehållet tenderar att överflöda dessa indelningar. Något som också ligger i linje med formens subjektiva kännetecken: dikterna liknar mest anteckningar, infall och utkast. Bokens omslag närmar sig magasin som Vogue eller i-D, men med en glitchad estetik, som för att understryka att ytan krackelerar. Också detta grepp för diktsamlingen nära situationisterna som ju ”deturnerade” populärkulturella och reklamsfärens bilder. Men där situationisterna använde sig av lekfullheten för att skapa en kritisk distans till samhället, så är det snarare en distanslös allvarsamhet som präglar Immateriellt arbete allmänt intellekt.

Vad vi har att göra med är alltså en lång eller kanske flera dikter snarare än en fackmässig undersökning. Men, som titeln antyder är det lätt att spåra influenser från Hardt och Negri, men också filosofen Deleuze och ultravänsteristerna i Tiqqun – mer eller mindre verksamma i situationisternas eftersvall. Diktens olika moment skapar ett slags utblickar mot den samtida kapitalismen såsom den föreställs av författaren. Här har den industriella varuproduktionen ersatts med ett kretslopp av kommunikation, kunskap och känslor. I ett sådant arbetssamhälle är det inte längre möjligt att skilja arbete från fritid: “Jag sätter mig i soffan i ren närvaro, slappnar av i allmänt sammanhang och för in hela mitt liv i produktionsprocessen”. Om detta är vardagsmat för en generation uppväxt på Imperiet och Multituden så är det ändå möjligt att iaktta en intressant förskjutning. Enligt Hardt och Negri hade vi ju all anledning att bejaka denna utveckling. Arbetet inbegrep och utvecklade ju nu människans mest grundläggande förmågor för att skapa gemenskap: kommunikation och kreativitet. Därför var det tvunget att bedrivas på visst avstånd från kapitalet. Arbetets självorganisering var alltså på så vis inneboende i kapitalismens utveckling. Dhmnpss Aeouy tecknar en mycket dystrare bild. Man ersätter den ontologiska optimismen med en nihilistisk narcissism. De band som arbetet i den social fabriken upprättade ses snarare som ett personligt förorättande: “jag betalas för att representera den sociala individen, samhällsindividen, på en nivå av frihet utan ledning”. Bara genom att öppna ögonen begränsas man: “När jag vaknar inflätad i en mångfald av olika / företag sammanfogade med varandra / måste jag med motvilja i begäret se över / min privategendom, mitt hushåll, min / försäkring, min pension”.

Från möjligheternas muntra multitud till ett sorgset och stympat subjekt, alltså. En sådan förskjutning kan tyckas begriplig. Den geopolitiska utvecklingen har ju knappast gynnat multituden. Men problemet med diktsamlingen är att den inte lyckas ge en adekvat bild av det subjektiva tillståndet under de förhållanden som den skisserar. Jag undrar kort sagt varför man valt att skriva “en lyrisk narration”. Traditionellt sett står de båda leden i motsats, även om de inte utesluter varandra: den narrativa impulsen vill berätta en historia (dåtid-nutid-framtid) medan det lyriska momentet fixerar ett större sammanhang i en enskild bild. Det finns mycket i Immateriellt arbete allmänt intellekt som skulle lämpa sig för ett sådant lyriskt moment. Sådant som inte låter sig berättas i en historia. Till exempel den vardagliga alienationen. Eller de svårigheter vi har att kommunicera detta tillstånd genom ett vardagligt språk. Problemet är bara att detta för det mesta iakttas och väldigt sällan framställs. Exempelvis hävdar Dhmnpss Aeouy att “ett rationellt självstyrande subjekt destabiliseras”, att “tystnaden är paradoxalt nog som mest närvarande i det ögonblick man talar” och att språket “faller gradvis sönder”. Men om det förhåller sig som så, att subjektet faller isär och att språket inte räcker till, borde det i så fall inte ha konsekvenser för själva formen, för den lyriska framställningen? Finns det inte något paradoxalt i att hävda att språket och subjektet faller sönder samtidigt som det sätt man säger det på är förnumstigt uppdaterat på den senaste politiska teorin? I det ljuset framstår det hela snarare som en performativ motsägelse: det krävs ett subjekt för att identifiera subjektets sammanbrott. Det gör tyvärr boken mindre sann.”

Johannes Björk